Varför allt ansvar hamnar på dig är en fråga många ställer sig när de märker att de alltid blir den som planerar, organiserar och löser problem.
Känslan av att allt ansvar hamnar på dig uppstår ofta gradvis. Du är den som ser problemen först, den som tar tag i dem och den som ser till att saker faktiskt blir gjorda.
Till slut kan det kännas som att om inte du gör det – då händer det inte.
I det här avsnittet av podden På insidan pratar Björn Rudman om varför detta mönster är så vanligt, särskilt hos personer som är plikttrogna, ansvarstagande och högpresterande. Vi pratar också om vad som händer med hjärnan när ansvaret staplas på hög och hur man börjar bryta den spiralen.
Varför allt ansvar hamnar på dig handlar sällan om att andra medvetet lastar över allt på dig. Ofta är det ett mönster som byggts upp över tid – och som till slut skapar hög stress och mental belastning.
Det börjar ofta ganska oskyldigt. Du löser ett problem. Sedan löser du nästa. Och nästa.
Gradvis vänjer sig omgivningen vid att du är den som fixar saker. Det kan handla om arbetsplatsen, familjen eller sociala sammanhang.
Ingen tänker egentligen att allt ansvar ska hamna på dig. Men systemet runt omkring dig lär sig snabbt vem som ser problemen först och vem som tar tag i dem.
Det gör att människor till slut nästan automatiskt vänder sig till dig när något behöver lösas.
Att vara ansvarstagande är i grunden en styrka. Det är ofta sådana personer som bygger fungerande team, strukturer och organisationer.
Men det kan också bli en belastning.
När du hela tiden är den som räcker upp handen först skapas en situation där andra väntar på att du ska göra det. Inte av illvilja – utan av vana.
Det innebär att ansvarsfördelningen gradvis blir skev.
Och ju fler uppgifter du tar på dig, desto fler mentala uppgifter behöver hjärnan hålla reda på.
När allt ansvar hamnar på dig ökar den mentala belastningen.
Det blir fler saker att hålla koll på, fler problem att lösa och fler beslut att fatta.
Det skapar så kallade öppna loopar i hjärnan – uppgifter som inte är avslutade och därför fortsätter ta mental energi.
Ju fler öppna loopar, desto svårare blir det för hjärnan att vila.
Det är därför många som lever med hög belastning upplever att det är svårt att koppla av, även när de egentligen är lediga.
Det här mönstret är särskilt vanligt hos personer som är:
De kliver ofta fram innan någon ens har bett dem.
De ser vad som behöver göras – och gör det.
Problemet är att detta också gör att omgivningen vänjer sig vid att ansvaret hamnar där.
För många blir frågan varför allt ansvar hamnar på dig också en fråga om vana, roller och förväntningar. När omgivningen vant sig vid att du löser saker fortsätter ansvaret att söka sig till dig.
Att bryta detta mönster handlar ofta om något som kan kännas väldigt obekvämt i början.
Att inte räcka upp handen direkt.
Att vänta.
Att låta situationen utvecklas och ge utrymme för någon annan att ta ansvar.
Det betyder inte att du blir passiv eller slutar bidra. Men det innebär att du börjar skydda din egen energi och minska den mentala belastningen.
För ingen har obegränsad kapacitet.
Och särskilt när man har haft perioder av stress eller utmattning är det avgörande att ansvaret inte fortsätter staplas på hög.
Om du får en uppgift av en chef eller någon annan ansvarig är det viktigt att inte bara lägga den ovanpå allt annat. Då behöver du i stället be om hjälp att prioritera.
Det kan låta så här:
”Okej, jag tar den här uppgiften. Vad ska jag ta bort i stället?”
Det är ett sätt att skydda både kvaliteten i arbetet och din egen hälsa. Att fungera handlar inte bara om att klara själva uppgiften – utan också om hur du mår efteråt.
Ett vanligt misstag vid stressrelaterade problem är att man bara mäter om man klarade uppgiften eller inte. Men det säger väldigt lite om den verkliga kostnaden.
Frågan är också:
Om du klarar en uppgift men sedan är helt dränerad resten av dagen eller flera dagar efteråt är det inte ett hållbart sätt att fungera.
Förändringen börjar ofta med reflektion.
Hur har det blivit så här?
Hur kommer det sig att allt ansvar verkar hamna hos dig?
Vad gör du själv som förstärker mönstret?
Och vad behöver förändras för att det inte ska fortsätta på samma sätt?
Det är inte egoistiskt att skydda sin energi. Det är nödvändigt.
Om du känner igen dig i att allt ansvar hamnar på dig kan det också vara hjälpsamt att läsa mer om stress, utmattning och hur återhämtning fungerar när belastningen blivit för hög.
Ofta beror det på att du tidigare har tagit ansvar och löst problem. Omgivningen vänjer sig då vid att du är den som fixar saker, och ansvaret börjar gradvis söka sig till dig.
Högpresterande personer är ofta plikttrogna och lösningsorienterade. De ser vad som behöver göras och kliver fram innan någon annan gör det.
Ett första steg är att inte automatiskt ta ansvar för varje uppgift som dyker upp. Att ibland vänta och låta andra ta ansvar kan minska den mentala belastningen.
Det kan leda till ökad stress, mental trötthet och i längden utmattning eftersom hjärnan aldrig får möjlighet att minska belastningen.
Vill du läsa mer om stress, återhämtning och psykisk hälsa hittar du mer på www.bjornrudman.se.
....