Dopamin är inte ett “belöningshormon” som man kanske tror — det är signalsubstansen som avgör om hjärnan bedömer en uppgift som värd att göra. Vid ADHD är dopaminet ostabilt: ibland för mycket, ibland för lite, och det försvinner väldigt fort. Det är inte ett ämne som saknas i hjärnan — det är mer flyktigt. Poof, och så är det borta.

Undantaget är när vi gör något som är superroligt, väldigt intressant, akut eller bråttom — då frisätts plötsligt mycket signalsubstanser och motivationen håller länge. Det är också därför vi skjuter upp saker: det var inte tillräckligt viktigt, inte tillräckligt bråttom. Men natten innan deadline? Då jävlar blir det gjort. Det är inte lättja. Det är neurobiologi.

Noradrenalin — förstadiet till adrenalin — styr vakenhet och alerthet. Det är förmågan att hålla kvar uppmärksamheten trots distraktioner. Är vi inlockade i något är det lätt att stänga ute omgivningen. Men om uppgiften inte engagerar hörs varje ljud, varje rörelse tar sig in. Det är det som händer.

Prefrontal cortex är hjärnans VD — den planerar, prioriterar, bromsar impulser och sköter arbetsminnet. Det finns 14 exekutiva funktioner totalt. De styrs av dopamin och noradrenalin. Och det är här ADHD egentligen sitter. När man börjar se ADHD som en exekutiv funktionsnedsättning blir allting tydligare — och det går att hitta strategier som faktiskt fungerar.

Inte alla har problem med samma funktioner. Att veta vilka exekutiva funktioner som är svårast för just dig är nyckeln till att börja styra upp vardagen på riktigt.

Prefrontal cortex är VD:n. Stresssystemet — som startar i amygdala — är brandkåren. Brandkåren är bra på brandkårsgrejer. Men när den tar över sitter VD:n och rullar tummarna. Det innebär att planering, igångsättning, arbetsminne och känsloreglering i princip stängs av när stressen stiger.

Vardagen med ADHD är ofta en hög och konstant stressnivå — man glömmer grejer, tappar planering, missar tider. Det håller brandkåren i konstant beredskap. Och ju mer brandkår, desto sämre VD. Bara en natt med dålig sömn gör brandkåren 60 procent mer aktiv.

Det förklarar också varför en del med ADHD fungerar bäst i kaos och akuta situationer — det är inte för att VD:n plötsligt fungerar extra bra, utan för att man i krissituationer får enorma mängder dopamin och noradrenalin som tillfälligt ger prefrontal cortex allt den behöver.

En neurotypisk hjärna motiveras av prioritet, belöning och yttre konsekvenser. ADHD-hjärnan motiveras inte av “borde” — den motiveras av behöver, vill eller måste just nu. Det är ett annat aktiveringssystem, inte ett trasigt.

Det förklarar varför en person med ADHD kan fokusera i timmar på ett spel eller ett kreativt projekt — och ändå inte komma igång med ett viktigt formulär. Hjärnan kan inte aktiveras av “borde”. Den behöver “vill” eller “måste just nu”. Det är inte bristande vilja. Det är neurobiologi.

Viljestyrka kräver prefrontal cortex — exakt den del som vid ADHD har sämre tillgång till dopamin. Att lösa ADHD-svårigheter med mer vilja är som att försöka springa fortare med ett brutet ben. Skit i det. Jobba med strategier istället.

ADHD behandlas inte med ett enda ben. Det finns tre — och sjukvården skickar ofta hem dig med bara ett. Har man bara medicin och inte arbetar med de andra två hänger det i luften.

Det viktigaste att ta med sig från webinaret: ADHD handlar om reglering, inte vilja. Reglering av signalsubstanser, reglering av exekutiva funktioner. Strategier som arbetar med hjärnan fungerar. Det som arbetar emot den gör det inte.